168 results in Jagiellonian University Press
Biographical Notes
- Edited by Jan Balbierz
-
- Book:
- Strindberg and the Western Canon
- Published by:
- Jagiellonian University Press
- Published online:
- 16 July 2022
- Print publication:
- 21 August 2022, pp 265-269
-
- Chapter
- Export citation
Contents
- Edited by Jan Balbierz
-
- Book:
- Strindberg and the Western Canon
- Published by:
- Jagiellonian University Press
- Published online:
- 16 July 2022
- Print publication:
- 21 August 2022, pp 5-8
-
- Chapter
- Export citation
August Strindbergs I havsbandet och Victor Hugos Havets arbetare: Inspiration med modifikation
- Edited by Jan Balbierz
-
- Book:
- Strindberg and the Western Canon
- Published by:
- Jagiellonian University Press
- Published online:
- 16 July 2022
- Print publication:
- 21 August 2022, pp 153-164
-
- Chapter
- Export citation
-
Summary
August Strindberg och Victor Hugo efterlämnade båda var sitt digert oeuvre med verk som tillhör många olika genrer. Båda gäller som sitt respektive lands största diktare – trots att en del av deras landsmän har haft svårt att acceptera detta faktum. Båda förändrade sitt modersmål, i synnerhet skriftspråket, samt de litterära normerna.
Victor Hugo (1802–1885) debuterade som romantikens främsta företrädare i Frankrike på 1820-talet med lyrik och dramer. Romanen Notre-Dame de Paris (Ringaren i Notre-Dame) utkom 1831. 1843 drunknade hans dotter Léopoldine, vilket blev en av hans livs smärtsammaste upplevelser. I många år förmådde han inte längre skriva skönlitteratur. Han ägnade sig åt politik. Under moderns inflytande hade han växt upp som monarkist, men närmade sig under årens lopp så småningom demokratismen. Bland hans mest betydande insatser som politiker var kampen mot dödsstraffet. Efter februarirevolutionen 1848 stödde han till en början Louis-Napoléon Bonaparte, som hade valts till andra republikens president. Men när denne efter statskuppen i december 1851 utropades till kejsare blev Hugo till en av hans hårdaste motståndare. Han tvingades lämna Frankrike och bosatte sig slutligen på ön Guernsey, en av de brittiska kanalöarna, som hos honom kallas för L’Archipel de la Manche (”Engelska kanalens arkipelag”, som hör till Storbritannien men där det talas franska). Där började han skriva igen och blev mycket produktiv. Les Misérables (Samhällets olycksbarn) utkom 1862 och Les travailleurs de la mer (Havets arbetare) 1866 i Bryssel. Den första svenska översättningen publicerades samma år. Hugo kom tillbaka till Frankrike 1870 efter Napoleon III:s fall. Från och med detta år var han mycket populär i landet. Han fortsatte sin verksamhet som diktare, politiker och polemiker till sin död.
Hugos romaner skiljer sig tydligt från 1800-talets dominerande modell, den realistiska och naturalistiska romanen. De är inte heller bildningsromaner som föreställer “ett försök till syntes mellan hjältens önskningar och samhällets krav” (Roman 1999:461). De motsvarar överhuvudtaget ingen av de typer som definierats av Georg Lukács inom genren (Roman 1999:461). De uppvisar utopiska och filosofiska drag och fokuserar gärna på udda gestalter som inte sällan verkar orealistiska.
Strindbergs Intima teatern, svensk dramatik och Sveriges Dramatikers Studio
- Edited by Jan Balbierz
-
- Book:
- Strindberg and the Western Canon
- Published by:
- Jagiellonian University Press
- Published online:
- 16 July 2022
- Print publication:
- 21 August 2022, pp 211-224
-
- Chapter
- Export citation
-
Summary
I mitten av det moderna genombrottets årtionde, 1880-talet, skrev August Strindberg artikeln “Teatrarna i svenska societeten”. Artikeln var del av en serie för den franska tidskriften Nouvelle Revue, och handlade om svensk teater och dramatik i Sverige (Strindberg 1999). Enligt Strindberg fanns det inte någon inhemsk svensk dramatik att tala om eftersom de svenska författarna var oförmögna att skriva dramatik. Med tanke på tidpunkten kan påståendet tolkas som ett sätt att positionera sig gentemot de starka kvinnliga dramatikerna under perioden. Strindberg syn delades av flera kritiker (jfr Ollén 1966:53).
Samtidigt hade Strindberg egna, nya planer för sitt dramatiska skrivande, som lanserades med pjäserna Fadren, Fröken Julie och Fordringsägare inspirerade av Zolas manifest om naturalismen (Zola 1881). Fadren hade också fått ett förord skrivet av Zola. Strindberg återkom i olika sammanhang till den svenska teatern och dramatikens brister. Som en av den svenska teaterns kritiker, blev Strindberg, som känt, också en av teaterns förnyare. Vid Strindbergs Intima teatern, som invigdes 1907, utvecklades idéer från hans Skandinaviska Försöksteatern, som han startade i Köpenhamn i slutet av 1880-talet. Tankarna om den lilla salongen, skådespelarnas spelstil och talets betydelse utvecklades vid Intima teatern, men även symbolistiskt inspirerade försök med ljus och rörelse.
En av dem som inspirerades av Strindberg och Intima teatern, var författaren och regissören Brita von Horn som fanns på plats när teatern slog upp dörrarna. Hon var där på ett av sina första recensentuppdrag. Von Horn startade flera teatrar under 1900-talets första hälft varav Sveriges Dramatikers Studio, som hon grundade 1940 tillsammans med Vilhelm Moberg, blev den mest långlivade. Med von Horn finns en direkt koppling mellan Strindbergs Intima teater och Sveriges Dramatikers Studio fram till Sveriges dramatikerförbund i våra dagar.
Svensk dramatik i motgång
I ett svenskt teaterhistoriskt perspektiv har det ofta inneburit en risk för en teater att enbart spela svensk dramatik. De teatrar som försökte tvingades inom några år att stänga eller ändra sin repertoar. Det gällde både de teatrar som gav mer populärt inriktad dramatik och de som hade en smalare repertoar. Ett exempel på en teater där det spelades uteslutande svensk dramatik var den Svenska teatern som grundades av hovbibliotekarien och översättaren Karl Fredrik Ristell, år 1787, på entreprenad med särskilt kungligt tillstånd.
Tolle lege – några synpunkter på läsning i Inferno
-
- By Arne Florin
- Edited by Jan Balbierz
-
- Book:
- Strindberg and the Western Canon
- Published by:
- Jagiellonian University Press
- Published online:
- 16 July 2022
- Print publication:
- 21 August 2022, pp 91-100
-
- Chapter
- Export citation
-
Summary
Som bekant är Inferno en text där intertextualiteten är överväldigande. Olika genrer och diskurstyper blandas; mängder av citat och allusioner gör texten förtätad och mångtydig. Inferno anknyter bland annat till den kristna allegorin där världen textualiseras, med hjälp av referenser till tidigare texter görs läsbar. Därtill kommer att huvudpersonen bedriver en närmast manisk teckentydning, har en utpräglad benägenhet att överallt se likheter, samband, tecken.
Det jag här ska koncentrera mig på är en mer begränsad aspekt, nämligen verkets många bokstavliga lässituationer, dvs. situationer där jaget läser ur en bok och eventuellt citerar ur denna. Vilken strukturell och retorisk roll har dessa lässituationer? Hur förhåller de sig till den vidare teckentydningen och till intertextualiteten i stort? Hur påverkar de vårt sätt att läsa Inferno?
Eftersom många redan dröjt utförligt vid vad huvudpersonen läser kommer jag här mer att uppehålla mig vid hur och när han läser.
Generellt kan man säga att lässituationerna (liksom andra tolkningssituationer) redan från början är ett viktigt led i textens rytm: mer eller mindre dramatiserade redogörelser för händelser växlar med uttydning. Samtidigt finns i Inferno en övergripande rörelse mot alltmer reflektion eller rentav förkunnelse. Med tanke på det retrospektiva berättandet kan man tala om en tillbakahållandets konst. Länge är explikationen måttlig, världen är för såväl huvudpersonen som läsaren på många sätt förvirrande. Men efterhand blir explikationen mer framträdande. Samtidigt kvarstår in i det sista en ambivalens, paradoxalt nog delvis genom mängden av lässituationer och citat. Men låt oss se närmare på lässituationerna. Först och främst ska sägas att referenser till läsning är ganska frekventa i Inferno. Det gäller särskilt om man beaktar all läsning: vardaglig brevväxling, tidningsläsning på kaféet, studiet av olika religiösa texter. Ibland rör det sig främst om hastiga omtalanden av läsning. Men ofta – speciellt längre in i romanen – får läsaren mer utförliga skildringar av hur huvudpersonen tar fram en bok, läser en passage och begrundar den.
Vanligt ar att lasningen fungerar som stod, bekraftelse, vagledning, men mest utbredd ar snarast den lasning som huvudpersonen bedriver i syfte att tolka den egna erfarenheten, att battre forsta verkligheten och det som hander honom.
”The Life of the Mind.” Den kreativa processen i Stanislav Barabáš’ Inferno och bröderna Coens Barton Fink
- Edited by Jan Balbierz
-
- Book:
- Strindberg and the Western Canon
- Published by:
- Jagiellonian University Press
- Published online:
- 16 July 2022
- Print publication:
- 21 August 2022, pp 245-256
-
- Chapter
- Export citation
-
Summary
Spörsmålet som jag vill ta upp i denna artikel är hur den kreativa processen och det skrivande subjektets mentala tillstånd framställs i det filmiska mediet med hjälp av intermediala gestaltningsstrategier. Som exempel ska jag använda mig av två filmer: Inferno (1973) av Stanislav Barabáš och Barton Fink (1991) av bröderna Coen.
Meningen är att förankra Barabáš adaptation av August Strindbergs Inferno i ett bredare sammanhang, i en genre som Ethan Coen i en intervju har kallat för “[a] Person Alone in the Room” (Allen 2006:56). Min tes är att det litterära mediet och dess uppkomstprocess medvetet remedieras i de båda filmerna. Skrivandet tematiseras i Inferno och Barton Fink som kroppslig aktivitet som i sin del är ett resultat av protagonistens affektiva tillstånd; medan manuskriptet i filmerna framställs som en påtaglig produkt av denna aktivitet.
Med utgångspunkt i den intermediala teoribildningen och begreppsapparaten som skapades av Werner Wolf (1999) samt David Bolter och Richard Grusin (1998) ska jag granska hur remedieringen av det litterära mediet sker.
Teoretiska utgångspunkter
Remediering är en term införd av David Bolter och Richard Grusin och betyder att man representerar ett medium i ett annat (Bolter, Grusin 1998:45). Remediering har enligt teoretikerna två former: antingen kan medieringstekniker vara fördolda och således osynliga, vilket kallas för immedialitet (”transparent immediacy”, t.ex. virtuell verklighet), eller så kan de medvetet synliggöras och själva mediet multipliceras, vilket i sin tur kallas för hypermedialitet (”hypermediacy”, internet). Skillnaden mellan de två remedieringsformerna förklaras av Bolter och Grusin så här:
The logic of hypermediacy acknowledges multiple acts of representation and makes them visible. Where immediacy suggest a unified visual space, contemporary hypermediacy offers a heterogenous space, in which representation is conceived of not as a window on the world, but rather as “windowed itself”. (Bolter, Grusin 1998:33 f.)
Som Barbara Straumann skriver ägnar Bolter och Grusin sin uppmärksamhet åt new digital media men deras uppdelning kan även med stort utbyte användas i analyser av litteraturens remediering i filmadaptationer (jfr Straumann 2015:224 f.). Hon påpekar att de flesta filmadaptationer filmatiserar romanens fabel och skildrar dess karaktärer men inte är intresserade av romanen som medium i sig. Resultatet blir att det inte finns någon medveten interreaktion mellan det litterära och det filmiska mediet. Därför tillhör sådana filmatiseringar kategorin immedialitet.
Frontmatter
- Edited by Jan Balbierz
-
- Book:
- Strindberg and the Western Canon
- Published by:
- Jagiellonian University Press
- Published online:
- 16 July 2022
- Print publication:
- 21 August 2022, pp 1-4
-
- Chapter
- Export citation
Strindberg and Misogyny in Theatre
-
- By Sara Granath
- Edited by Jan Balbierz
-
- Book:
- Strindberg and the Western Canon
- Published by:
- Jagiellonian University Press
- Published online:
- 16 July 2022
- Print publication:
- 21 August 2022, pp 225-230
-
- Chapter
- Export citation
-
Summary
In theatre, there is always the wish to make a production relevant to its audience, be it based on a new or classic text. Old texts have been re-inpreted in new times, in new contexts, in many various ways.
When it comes to August Strindberg, there has often been the question of his (alleged) misogyny and that is my point of departure. My hypothesis is that it is not so easy to avoid Strindberg’ s intentions since they are firmly rooted in the very structure of his plays.
One interesting example is the production of The Father at Stockholm City Theatre in 2010. The director, Philip Zandén tried to counteract the play's very strong bias in favor of the male protagonist by telling the story from the point of view of his daughter, Bertha, now an established artist (like in another Strindberg play, Kamraterna). However, since the story was told in basically the same order and with the same scenes as the original, this shift of focus did not work. It simply was not plausible that Bertha would remember the events where she was not even present. Zandén, on the other hand, stressed the baby-like vulnerability of the male protagonist.
From now on I will deal strictly with productions and adaptations of Miss Julie, of which there are many all over the world. The many productions prove the play's wide appeal; I suspect that the cast consisting of two women and one man is an important factor of the popularity of the play (not counting the extras, who are often dispensed with). I am particularly interested in how the plot is rendered and the effect of this in each case.
My point of view is that of a theatre critic. In my life I have seen quite a few miss Julies which may explain my weariness when I see bad ones. Some of them I have reviewed, others I have seen anyway. For instance, I saw the extremely popular version directed by Thommy Berggren at the Royal Dramatic Theatre in Stockholm (premiere 1 Oct. 2005). Mikael Persbrandt's Jean was shown as some kind of working class hero, while Marie Bonnevie's Julie was half crazy from the beginning. This destroyed the intricate power shift which is the play's greatest asset.
”Klostret i Lhassa liknar dessa molnborgar”. Öst möter Väst i Ockulta dagboken
-
- By Jan Balbierz
- Edited by Jan Balbierz
-
- Book:
- Strindberg and the Western Canon
- Published by:
- Jagiellonian University Press
- Published online:
- 16 July 2022
- Print publication:
- 21 August 2022, pp 39-50
-
- Chapter
- Export citation
-
Summary
Ockulta dagboken erbjuder en uppsjö av tolkningsmöjligheter. Den hybrida texten kan läsas som en intim dagbok över ett äktenskapligt misslyckande, en arbetsalmanacka med koncisa inlägg om det egna skapandet, en bokmals redovisning av sina dagliga läsningar eller en rapport över aktuella politiska händelser med Dreyfusaffären i spetsen. Framför allt är den dock ett brottstycke av den förklaring om universums grundläggande principer som Strindberg har odlat sedan Infernokrisen. Efter krisen blir människans förhållande till “das Jenseits” (ett begrepp som författaren använder i sina brev) det mest centrala problemet i hans tankevärld. En stor del av dagbokens ledmotiv är kända från essäerna och En blå bok: hit hör anteckningar om meteorologiska och astronomiska järtecken såsom kometer, översvämningar och cykloner; noter om krig och andra “providentiella tilldragelser” samt numerologiska spekulationer kring siffror på spårvagnar eller spelkort. Dagbokens referenser är globala: de omfattar bränder i Lima, jordbävningar i San Francisco, i Guatemala, på Jamaica och på Martinique, vulkanutbrott på Sicilien och stormväder över Berlin.
Strindberg påbörjade dagboken 1896 på Hotel Orfila i Paris och avslutade den – ganska abrupt – 1908 på Drottninggatan 85 med anteckningen “Skrev «Siste Riddaren» 17e–27e Augusti” (Strindberg 2012:302). Även om dagboksgenren är starkt fokuserad på det intima var Strindberg alltid en författare med skärpt blick för den kulturella dynamiken i Sverige och på kontinenten. Spridda över hela dagboken finns lakoniska referenser till ämnen som diskuterades bland den kulturellt intresserade offentligheten kring 1900: Mallarmés och Ibsens död, Brandes filosofiska föreläsningar eller Marie Curies upptäckt av radium. Nyss timade händelser sätts in i ett historiskt mönster; precis som i manuskripten från Gröna säcken är Strindberg ute efter att synkronisera politiska och kulturella begivenheter för att visa en övergripande mening i världshistorien. Metoden kan ses som en modern variant av kronologin, en antik vetenskap som går ut på att man sammanställer stora historiska händelser i synkroniska tabeller. Kronologin återupplivades av den franske humanisten Joseph Scalinger och odlades flitigt av till exempel Isaac Newton. Den kronologiska metoden blev en viktig etapp i orientalistikens utveckling: redan tidigt började tabellerna innefatta historiska händelser ur judarnas, egyptiernas, indiernas och kinesernas historia.
”Marie Grubbe var en vision, men Nils Lyhne var söndrig.” Strindberg and J. P. Jacobsen
-
- By Davide Finco
- Edited by Jan Balbierz
-
- Book:
- Strindberg and the Western Canon
- Published by:
- Jagiellonian University Press
- Published online:
- 16 July 2022
- Print publication:
- 21 August 2022, pp 165-178
-
- Chapter
- Export citation
-
Summary
The relationship between Strindberg and Jens Peter Jacobsen is probably not among the most relevant when considering Strindberg's Western canon. Nonetheless, Jacobsen's presence in Strindberg's works has been investigated more than once by scholars (e.g. Stensgård 1960; Bergholz 1972; Vinge 1985), whose suggestions have been at times surprising, as we will soon see.
The quotation I have chosen for my paper's title appears in a letter to Edvard Brandes on July 25, 1881, and, as far as I know, it is the only passage where Strindberg mentions both of Jacobsen's novels. Despite its conciseness, this document—which is not the first on Jacobsen, rather one of the last—displays some important features regarding Strindberg's reception of Jacobsen's work. First, his relation with the Danish author was mediated by Edvard Brandes, a key figure in Strindberg's experience of Danish culture and society: as we know, together with his brother Georg, he was one of the most prominent and innovative intellectuals in Denmark at that time (in 1884, he was among the founders of the pioneering social liberal newspaper Politiken); on the contrary, we do not have letters between Strindberg and Jacobsen. Second, it is Fru Marie Grubbe (1876) the work—or, more precisely, the character—whose literary potential Strindberg seems to perceive, whereas Niels Lyhne (1880), Jacobsen's most famous and appreciated creation until now, is left aside. Finally, we could reflect on the different, quite contrary connotations given by Strindberg to Jacobsen's works: if his first novel turns into a sort of epiphany, and this “vision” might even express the sense of an incomplete experience, Niels Lyhne, on the contrary, is not as pleasant, and it rather reveals all its limits in the protagonist's inner contradictions. I would already dare say that Strindberg's attitude towards Jacobsen generally varies between these two antithetical reactions. By the way, words like “söndring” (fragmentation) or “skef” (crooked) appeared in the first Swedish reviews of Niels Lyhne, certainly read by Strindberg.
En författares trovärdighet: Exemplet Zola i August Strindbergs En blå bok
- Edited by Jan Balbierz
-
- Book:
- Strindberg and the Western Canon
- Published by:
- Jagiellonian University Press
- Published online:
- 16 July 2022
- Print publication:
- 21 August 2022, pp 189-202
-
- Chapter
- Export citation
-
Summary
Strindberg kunde gå till hårda angrepp mot personer han ogillade. I En blå bok, ett verk präglat av den religiösa världsbild som generellt framkommer i verk från den senare delen av författarskapet, framgår tydligt vilka personer som framhålls som föredömen och vilka man inte borde lyssna till.1 Inte minst gäller angreppen respektive lovorden hans synpunkter på författarkollegors konstnärskap, samtida såväl som föregångare. Författare som Strindberg är kritisk mot i detta verk är framför allt de som bestrider kristna läror. Dessa personer, i Blå boken karakteriserade som hedningar, är t.ex. samtida svenska författarkollegor såsom Heidenstam och Levertin som i litterära manifest på 1890-talet förespråkade renässansens litterära ideal. I linje med den historiska perioden renässansen kunde dessa nämligen lastas för sitt lättsinniga intresse för den hedniska antiken.
En blå bok kan lämpa sig som utgångspunkt för en strindbergsk författarkanon eftersom Strindberg i detta verk gör rikligt med bedömningar av sina författarkollegors konstnärskap. Verket är som nämnts präglat av den religiösa världsbild som i mångt och mycket inspirerade den senare delen av författarskapet. De författare Blå bokens protagonist eller berättar-jag, i verket benämnd “Läraren”, framhåller som förebilder, är de denne ser som själsfränder ifråga om tro på osynliga makter. (I det följande kommer dessa synpunkter inte skiljas från dem som skulle kunna tillskrivas författaren August Strindberg). Det är alltså en tydlig synpunkt i En blå bok att kontakt med högre makter och med en osynlig värld är en nödvändig förutsättning för konstnärskapet och skrivandet. En strindbergsk författarkanon skulle kunna etableras på det enkla sättet. Men här tänker jag främst ägna mig åt utredningar i Blå boken om en författare som bokens språkrör menar inte följer detta mönster, men vars författarskap han ändå inte kan bedöma som annat än betydande, nämligen den samtida författarkollegan Zolas.
Delvis kommer konkreta exempel på författare som favoriseras och på utskällda sådana ges, men med utgångspunkt i hur Strindberg i Blå boken bedömer andra författares konstnärskap kommer framförallt frågan “Vilka är förutsättningarna för att en författare ska kunna kommunicera trovärdigt?” utredas. Jag kommer lyfta fram Strindbergs synpunkter på den konstnärliga processen där det religiösa tankemönstret i En blå bok blir en förklaringsmodell.
Strindberg skönmålad – antisemitism, misogyni, personförföljelse och kanonisering
-
- By David Gedin
- Edited by Jan Balbierz
-
- Book:
- Strindberg and the Western Canon
- Published by:
- Jagiellonian University Press
- Published online:
- 16 July 2022
- Print publication:
- 21 August 2022, pp 63-90
-
- Chapter
- Export citation
-
Summary
Inledning
Att beskriva en människas liv är att pussla samman de bitar man väljer till en sammanhängande bild. I Strindbergs fall är bitarna närmast oräkneliga…
Men svårigheterna slutar inte där. De bilder man kan lägga liknar inte alls hans tillfälliga vän och medarbetares Carl Larssons prydligt detaljerade Sundborn-idyller med tydlig markerade konturer. Snarare syns de som hans egna expressiva målningar med färgen tjockt pålagd med palettkniv, där alla gestaltar sinnesstämningar och tankeexperiment och inga är naturtrogna självporträtt. Tvärtom, fiktion och fakta är intill förväxling lika varandra och välkänt svårsorterade.
För att fortsätta analogin ytterligare ett steg så är varje pusselbits motiv speciellt men däremot inte deras passform: olika uppgifter kan kopplas samman lite efter tycke och smak sedan kanterna filats, och bitarna kan därefter sättas ihop med mer eller mindre våld till den helhetsbild forskaren helst ser framför sig. När så biografikern är nöjd med porträttet sopas de överflödiga bitarna undan. – I Strindbergs fall är de många.
Detta är samtidigt förstås villkoret för att alls kunna utföra det herkuliska projektet att omfatta hela Strindbergs liv och 71 volymer Samlade verk, förutom de c:a 10 000 breven i 22 volymer, och “Efterslåttern” i Strindbergiana 31.
Var och en som tagit sig för ett sådant övermäktigt arbete är värd beundran och respekt. För några av Strindbergs biografiker är det också resultatet av ett livslång arbete.
Man skulle kanske tro att få ville ge sig på projektet, och Göran Hägg påstår till och med i den senaste utkomna, postumt utgivna, biografin att det är “förvånande” att “relativt få heltäckande biografier utkommit” (Hägg 2016:13).
Men biografier saknas inte. Jag får studierna som vill ge ett någorlunda översiktligt porträtt till minst 18 stycken, däribland tre tvåbands- och ett fyrbandsverk:
Tiden mellan de olika biografierna följer ett mönster. Efter ett par försök relativt snart efter Strindbergs död, kommer så småningom den första riktigt stora satsningen, Martin Lamms tvåbandsbiografi 1940, -42. Till skillnad från de tidigare inkluderade den också en systematisk genomgång av hela Strindbergs litterära kvarlåtenskap, och är också med tydlig pretention döpt enbart till August Strindberg. Det ambitiösa arbetet blockerade sedan ytterligare biografier under de närmare fyra kommande decennierna.
Musical Heterotopias and Melodic Nightmares—Ture Rangström’s Opera The Crown Bride (Kronbruden)
- Edited by Jan Balbierz
-
- Book:
- Strindberg and the Western Canon
- Published by:
- Jagiellonian University Press
- Published online:
- 16 July 2022
- Print publication:
- 21 August 2022, pp 231-244
-
- Chapter
- Export citation
-
Summary
Opera is perhaps the dramatic genre least connected with the name Strindberg. To put it cautiously, in comparison to Strindberg's extensive and multifaceted œuvre—the plays, books, drawings, scholarly treatises, countless letters and even paintings and compositions—opera has not figured prominently in Strindberg research. Nevertheless, in his records, especially in his letters, we can clearly see that Strindberg was concerned with opera, in the sense of adapting his plays into musical stage works. In his records we see Strindberg working vehemently to open this door for his plays, plying his brother Carl Axel, a composer (Heesch 2006:69–71) and approaching other musicians and thespians. To his great discontent though, his efforts are fruitless—throughout his life, Strindberg remains a blank opera page.
It was years after his death when the first opera based on one of Strindberg's texts, The Crown Bride (Kronbruden), premiered set to music composed by Ture Rangström: first in Stuttgart in 1919—in German—and then the Swedish original in Stockholm in 1922. Since then, several composers have dedicated themselves to parts of Strindberg's voluminous work (Heesch 2006:482–483). Without a doubt, Strindberg's position in the literary canon contributed to his popularity in music theatre. At the same time, the constant ‘adaptations’ of his works reinforced his position as the ‘godfather’ of Swedish literature. But what happens when music and text meet; when tones and words fuse into something new—when, as Koestenbaum writes, there is “the unspeakable marriage of words and music” (Koestenbaum 1993:176–178)?
Using the example of the first ‘Strindberg opera’, Ture Rangström's The Crown Bride, I will pursue and illuminate upon the question of how the literary source is enriched by the musical arrangement. I hope to show that Ture Rangström's music holds more than a ‘key’ to understanding the literary text. My thesis is that with the aid of folkloristic elements and fairy tale motives anchored in the text, Rangström successfully maps a nightmarish, insecure, modern society in his opera The Crown Bride. The opera thus distances itself from the romantic Swedish image shaped by the likes of Carl Larsson as it appears in Strindberg's work, and has to be considered one of the key works of 20th century Swedish operatic literature.
Patterns of Oppression: Post-Colonial Mies Julie
- Edited by Jan Balbierz
-
- Book:
- Strindberg and the Western Canon
- Published by:
- Jagiellonian University Press
- Published online:
- 16 July 2022
- Print publication:
- 21 August 2022, pp 51-62
-
- Chapter
- Export citation
-
Summary
Fröken Julie (1888), cornerstone of the international Strindberg canon, emerged once again in a new garb in the 2012 adaptation of South African dramatist and director Yaël Farber, entitled Mies Julie. The devastating erotic encounter between the aristocratic fröken and her father's servant is relocated in the kitchen of a white Afrikaner farmer—a descendant of the Boer settlers of South Africa—in the scorching heat of the Karoo, a semi-desert plateau on South Africa's Eastern Cape. As the play opens, a party is under way outside, with black farm workers celebrating Freedom Day while the master, Julie's father, is away. Midsummer Eve as the time of the play's events is replaced by a highly charged date for the people of South Africa. It is the night of April 27, 2012, which marks the eighteenth anniversary of the end of apartheid and the first free election in South Africa, where people of color were finally granted voting rights, and Nelson Mandela became president. But as the play progresses, it soon becomes increasingly apparent that unresolved tensions are still simmering under the surface some two decades after the end of the colonial era. One exchange between Julie and, as Strindberg's Jean is renamed, John early on in the play, shows just how slow change is to emerge:
JULIE: Don't make me drink alone, John. … To Freedom.
He raises his glass.
JULIE: Do you feel free?
JOHN: Sure.
JULIE: Good.
Now kiss my foot.
To show just how far we’ve come in almost twenty years! …
Fucking. Do. It. (Farber 2012:21)
This shocking provocation from the bored mies—daughter of the white farmer who still owns the land—and her continued sense of entitlement point to the dramatic core of which this new version of Strindberg's play shoots out. The purpose of this essay is to explore how Fröken Julie, detached from its originating contexts, effectively partakes in both local and global post-apartheid and post-colonial discourses. Even before we turn to specific details of Farber's version, it must be noted that it is a text positioned strategically in time and space as a discursive event. The adaptation was written in 2012, which was both the centennial of Strindberg's death and the eighteenth anniversary of the end of apartheid.
Strindberg, Schering och Luther
-
- By Karin Hoff
- Edited by Jan Balbierz
-
- Book:
- Strindberg and the Western Canon
- Published by:
- Jagiellonian University Press
- Published online:
- 16 July 2022
- Print publication:
- 21 August 2022, pp 127-140
-
- Chapter
- Export citation
-
Summary
Emil Scherings översättningsprojekt
Strindbergs stora succé i Tyskland beror inte minst på Emil Scherings enorma insats både som översättare, mentor och förmedlare mellan Strindberg, Strindbergs texter och institutionerna i Tyskland, Österrike och Schweiz. Schering ägnade hela sin verksamhet åt Strindbergs framgångar i Tyskland efter att han hade sett Strindbergs Die Gläubiger (Fodringsägare) på Residenz- Theater i Berlin. Det var bara några få andra svenska texter och en del skrifter av Péladan som Schering översatte till tyska – annars gällde hans verksamhet den tyske Strindberg. I samband med Scherings 60-årsdag 1933 skrevs om hans enorma insats för Strindberg: “Er opferte ihm sein eigenes Leben auf, seine Zeit, seine Arbeit, seine Propagandakunst, sein Vermögen.” (K. F. 1933) (Han offrade honom hela sitt liv, sin tid, sitt arbete, sin propagandakonst, sin förmögenhet.)
Scherings stora tyska utgåva Strindbergs Werke. Unter Mitwirkung von Emil Schering als Übersetzer vom Dichter selbst veranstaltet. 47 Bde omfattade 46 band plus ett band med utvalda brev. Hans engagemang var ett livsprojekt som var enastående, även om hans arbete fick mycket kritik och var minst sagt “umstritten” (omdiskuterat) (Pfeiffer 1947). Den litteraturvetenskapliga forskningen (inte bara den tyskspråkiga) har varit överens om att Scherings arbete var lika entusiastiskt som hans översättningar var felaktiga – och hans självförtroende alldeles för stort. Den tyske Strindbergforskaren Fritz Paul betecknade Scherings agerande som alldeles för “självsäkert och affekteratfåfängt”, som en “enda irritation” och “ein Ärgernis”; “Scherings utgåva är tyvärr en bibliografisk katastrof” (Müssener 1995:25), skriver Helmut Müssener. Och John Landquvist var lika skeptisk mot Scherings arbete: “Emil Schering har icke en gnista av konstnärlig ambition och begåvning” (Landquist 1914:381; se också: Paul 1979:146).
Samtidigt ska man inte glömma att Strindberg själv godkände Scherings översättningar och accepterade honom mer och mer som personlig agent i Tyskland: “Herrn Emil Schering. Können sie eine deutsche Ausgabe meiner ‘Gesammelten Schriften’ zu Stande bringen, bin ich bereit mitzumachen.” [“Herr Emil Schering. Om ni kan få till stånd en tysk utgåva av mina “Samlade skrifter” så vill jag gärna bidra.”], skriver han den 28 september 1899 (Strindberg 1924:28).
Inledning – Strindberg och västerländsk kanon
- Edited by Jan Balbierz
-
- Book:
- Strindberg and the Western Canon
- Published by:
- Jagiellonian University Press
- Published online:
- 16 July 2022
- Print publication:
- 21 August 2022, pp 9-12
-
- Chapter
- Export citation
-
Summary
Sedan 1973 anordnar Strindbergssällskapet internationella Strindbergskonferenser. Den tjugonde konferensen hölls vid Jagellonska universitetet i Kraków den 1–4 juni 2017, under rubriken Strindberg och västerländsk kanon / Strindberg and the Western Canon.
Under hela sin författarbana var Strindberg en rastlös kanonformare. I egenskap av författare, bibliotekarie, kulturvetare, polemiker och amatörforskare citerade han ständigt tidigare och samtida källor, inkluderade eller exkluderade författare och forskare i sitt eget författarskap, och tänjde och omprövade gränserna för de kulturella värdena kring sekelskiftet 1900. Samtidigt var han under en lång period en författare på resande fot, i självvald exil med en internationell intellektuell bakgrund.
Detta väcker frågor kring hans förhållande till den litterära och kulturella kanon. Dynamiken mellan den lokala och globala kulturen definierar hela hans författarskap och gör honom till en av de europeiska författare som låter sig tolkas i kontexten av Weltliteratur.
Kring dessa frågor samlades 39 föreläsare från över 20 universitet i Europa, Ryssland och Nordamerika under tre dagar i Polens gamla medeltida huvudstad. Vid sidan av föreläsarna deltog över 20 gäster från Strindbergssällskapet liksom från olika filologiska institutioner i Polen, förutom ett större antal studenter och doktorander. Dessutom anordnade en grupp yngre studenter från Avdelningen för svenska språket samt Teaterhögskolan i Kraków en kväll med Strindbergs texter under rubriken “Strindberg och relationer”.
Konferensen genomfördes i byggnaderna Collegium Maius, som daterar sig från 1300-talet, och Collegium Novum från 1800-talet. En del av arrangemangen förflyttades till teatermuseet Cricoteka och Manngha, museet för japansk konst. På de offentliga föreläsningarna överskred antalet deltagande hundra personer, vilket gjorde konferensen till en av de största i Sällskapets historia.
Ett större antal föreläsningar har samlats i denna konferensvolym som både innehåller intressanta och väsentliga bidrag till forskningen och ger en bild av bredden på de ämnen och perspektiv som August Strindbergs texter fortfarande inspirerar till.
Uppsatserna i denna bok belyser ordet “kanon” i många betydelser och kulturella kontexter. Anders Olssons utgångspunkt är Aleida Assmans definition av kanon som ett levande och aktivt arbetande minne. Den hermeneutiska praktiken innebär att kanoniska texter kontinuerligt läses om och tolkas om och om igen.
Hån mot det heliga, hyllning av traditionen eller en ren formlek? August Strindberg och litanian
- Edited by Jan Balbierz
-
- Book:
- Strindberg and the Western Canon
- Published by:
- Jagiellonian University Press
- Published online:
- 16 July 2022
- Print publication:
- 21 August 2022, pp 109-126
-
- Chapter
- Export citation
-
Summary
August Strindbergs relativt oansenliga lyriska produktion har aldrig väckt lika mycket intresse som hans prosa och dramatik. Den är knappt omtalad i hemlandet och så gott som okänd utanför Sverige. Att det bland August Strindbergs dikter finns texter och textstycken som i några avseenden påminner om litaniabönen har jag konstaterat i samband med forskningsprojektet Litanic Verse in the Culture of European Regions där jag ansvarade för den svenska litteraturen. Syftet med projektet var att identifiera dikter med både religiöst och världsligt innehåll som med hänsyn till typiska kompositions- och rytmiseringsgrepp kunde härledas till litanian, dvs. en responsorisk förbön med sekvenser av anrop och suppliker som förekom redan i forntida och antika kulturer, men som idag associeras först och främst med kristendomen.
Den presentation av mina forskningsrön med avseende på Strindberg som följer nedan inbegriper en analys av tre dikter där litaniainfluenser tydligast kan spåras, dvs. “Solnedgången på havet”, “Sömngångarnätter på vakna dagar. Fjärde natten” och “Laokoon II”. Mitt resonemang bygger på Witold Sadowskis (2011) forskning om litanians rötter, dess evolution och genrens formella kännetecken. Jag hänvisar till hans koncept med tre samspelande komponenter (i Sadowskis typologi “gener”) som tillsammans skapar litanians föreställningsvärld: den ekteniska genen, den polyonimiska genen och den chairetismiska genen. Dessa är sprungna ur olika kult- och bönetraditioner och kommer till uttryck genom tillhörande böneformler och stilistiska grepp. Analysen görs mot bakgrund av reflexioner över den religiösa litanians status i Sverige och användningen av ordet “litania” i Strindbergs författarskap.
En urgammal genre
Utan att ifrågasätta litanians särskilda plats inom den kristna traditionen förklarar den polske litteraturvetaren Witold Sadowski att den under sin utveckling har hämtat inspiration ur ännu äldre trosföreställningar. Därom vittnar både litanians uppbyggnad och de stilistiska drag som oftast används i den. Bönens responsoriska och meliska karaktär leder tankarna till magiska riter, vars deltagare både sjöng och dansade under prästens eller schamanens ledning. Den stora koncentrationen av upprepningar och parallellismer tyder på nära släktskap med urgamla besvärjelser (Sadowski 2011:54 ff.).
De tre gener som utmärker litanians sammansatta och mångdimensionella natur kallar Sadowski för ektenisk, polyonimisk och chairetismisk.
Remote Control: Telecommunication in Plays by August Strindberg
- Edited by Jan Balbierz
-
- Book:
- Strindberg and the Western Canon
- Published by:
- Jagiellonian University Press
- Published online:
- 16 July 2022
- Print publication:
- 21 August 2022, pp 257-264
-
- Chapter
- Export citation
-
Summary
When studying the work of Strindberg, we can sense both the materiality and the dramatic charge of the technical means of communication he sets to work. Emblematic is the short story “Half a Sheet of Foolscap” where Strindberg, like a detective, analyzes the imprint made by the use of the telephone on the walls of a modest home—the declining fortunes of a little family are told with the telephone list as a kind of script written in shorthand. The list of numbers and names has a story to tell (Strindberg 1994). (This dramatic invention is frequently employed in crime drama of today—the forensics make use of the call log of the missing woman's phone in order to piece together her actions during her final days.)
Strindbergian telecommunications have an ominous emotional charge—to say the least, they present themselves as disturbers of peace. That seems to be how the elderly gentleman regards the telephone, in the Chamber Play Storm (Oväder, 1907).
GENTLEMAN: … The telephone's ringing. It sounds like a rattlesnake!
LOUISE can be seen answering the telephone.
* * *
Pause.
* * *
GENTLEMAN (To LOUISE): Did the snake strike?
(Strindberg 2012b:43; cf. Olsson 2003:35; see also Ericson 2016:90–92)
Communications can be “instruments of torture,” as Strindberg puts it in the curious prose work A Blue Book II (En blå bok II, Strindberg 1999:865). And they can—as in the play Easter (Påsk, 1901)—act, and feel, touchingly, in a seemingly animistic way: [Eleanora] “Do you hear how the telephone wires are wailing? That's because of the hard words the beautiful soft red copper can't bear. When people speak ill of one another on the telephone the copper wails and wails” (Strindberg 2008b:302; cf. Olsson 2003:43–44).
Telecommunications have a prominent role to play, not only in urban surroundings. Miss Julie—first published in 1888—has a rural, old-fashioned setting. Only three actors are needed, according to the list of characters—Miss Julie; Jean, the servant; and Kristin, the cook.
Strindberg som folklivsforskare och europé
- Edited by Jan Balbierz
-
- Book:
- Strindberg and the Western Canon
- Published by:
- Jagiellonian University Press
- Published online:
- 16 July 2022
- Print publication:
- 21 August 2022, pp 101-108
-
- Chapter
- Export citation
-
Summary
Det har funnits en tradition bland strindbergsforskare att betrakta Strindbergs vetenskapliga studier vid sidan av dramatiken och skönlitteraturen som amatörmässiga för att inte säga smått galna sidospår. Den svenske nobelpristagaren i kemi The Svedberg, som 1918 grundligt gick igenom Strindbergs naturvetenskapliga arbeten, påpekar att “vad som är riktigt däri, är icke nytt, och vad som är nytt, är icke riktigt” (Svedberg 1918:18).
Men det finns faktiskt ett vetenskapligt ämnesområde där Strindberg fortfarande hyllas som en betydande föregångsman: etnologin. Den banbrytande svenske etnologen professor Sigurd Erixon ger i förordet till sitt monumentalverk Svenska kulturgränser en hyllning till föregångaren August Strindberg och hans nyckelpigeundersökning i inledningen till “Svenska folket”. Enligt Erixon torde denna studie över vad man kallat nyckelpigan i olika delar av Sverige vara “den första kulturgeografiska karteringen överhuvudtaget av ett rent folkloristiskt ämne” (Erixon 1945:7). Även om Strindberg fått idén till karteringen av några liknande kartor över utbredningen av fornfynd är det nya just valet av folkloristiska ämnen för att dra upp gränser vid studier av ett folks historia.
I inledning till “Svenska folket” finns också Strindbergs berömda slaktning av tesen om det nationella ursprunget till de svenska folkdräkterna. Visserligen hade andra före honom påpekat folkdräkternas ganska sena historia, men Strindberg visar här mycket pedagogiskt hur dräkterna utgör sjunket kulturgods från de högre ståndens klädmoden i förhållandevis sen tid – baraett eller ett par hundra år efter att förebilderna var moderna. Han påvisar också de svenska folkvisornas utländska ursprung och argumenterar mot den romantiska idén om att visorna sprunget ur folkdjupet “att de uppfunnits i skogen, på åkern, i skären, vid insjön”.
Huvudtesen är den han redan låter Olle Montanus framföra i sitt olyckliga föredrag “Om Sverge” i Röda Rummet, där Strindberg vränger sina egna åsikter ironiskt, så att man inte vet vad som är allvar eller parodi:
Det torde väl få anses som mera än ett obestyrkt antagande att våra dagars mest fruktbara idé och kraftigaste strävan är att upphäva den trångsynta nationalitetskänslan, vilken skiljer folken och ställer dem som fiender emot varandra; Kan någon säga mig något svenskt i Sverige annat än våra tallar, granar och järngruvor, vilka snart icke behövas mer i marknaden! Vad äro våra folkvisor?
”Han hade allt detta: driv, skärpa, mod, kraft och demon…” Halldór Laxness – en författarbana i Strindbergs efterföljd?
- Edited by Jan Balbierz
-
- Book:
- Strindberg and the Western Canon
- Published by:
- Jagiellonian University Press
- Published online:
- 16 July 2022
- Print publication:
- 21 August 2022, pp 141-152
-
- Chapter
- Export citation
-
Summary
Det var en omtumlande upplevelse för den unge Halldór Laxness (1902–1998) när han en dag i november 1919 råkade få Inferno i sin hand, en bok som inte liknade någon han tidigare sett. Sedan följde ett årtionde av “Strindbergbesættelse” som kulminerade med att han skrev “i grund och botten samma roman som Strindberg i Inferno” (Laxness 1980:234): Vefarinn mikli frá Kasmír (’Den store vävaren från Kashmir’). Även om han därefter övergav den personliga problematiken för den breda epiken, skulle han ständigt upprepa att mötet med Strindberg hade “mærket mig for livet”. Men frågan är hur?
Hans verk hälsades ofta med jubel, och många förtörnades över dem, men ingen var likgiltig. I sitt liv och sina böcker speglade han det tidevarv som han levde och levde sig in i, ytterligheternas tidevarv. Sådan var han själv: ofta hjärtlig och hövlig i sitt uppträdande men samtidigt otroligt dristig och skarp med pennan; diktaren och människan var olika. Han var storslagen i sina ideal och verk – och i sina misstag. Han hade en enastående förmåga att styra den närmaste omgivningen på ett sådant sätt att allting kretsade kring honom och hans mål att åstadkomma berättelser för hela världen. Hans ärelystnad var stor och ibland hänsynslös, men en inre maning fick honom att utarbeta de litterära verken: han skrev inte för att göra någon till lags. (Guðmundsson 2008:7)
Citatet ovan är från inledningen till Halldór Guðmundssons Laxness-biografi och det hade med några lätta retuscher kunnat handla om Strindberg; inte minst torde förmågan att få omgivningen att göra ens egna mål till sina vara en av förutsättningarna för stora konstnärskap. Många likheter mellan Strindberg och Laxness hör sålunda till rollen som “stor författare”, som att de båda var mycket produktiva och förnyade sina respektive skriftspråk, liksom att de var omstridda i samtiden och idag åtnjuter bestående berömmelse framförallt i sina hemländer.
Det tycks som att kanoniserade författarskap – från Dante och Shakespeare framåt – framträder i övergången från ett traditionellt jordbrukssamhälle till ett modernt urbant. Detta passar väl in på Strindberg som föddes i ett fattigt, perifert och halvfeodalt land vilket när han dog utvecklats till en ledande industrination, och där hans hemstad Stockholm under “telefonernas ståltrådsgardiner” hade mer än tredubblat sin befolkning.