Texten – Dramat Fröken Julie skrevs i Holte strax utanför Köpenhamn under perioden 10 juli – 10 augusti 1888. Förordet skrevs strax efter det att dramat fullbordats. Beträffande dramats exakta tillkomsttid föreligger tre uttalanden av Strindberg själv. I ett brev till Karl Otto Bonnier den 10 augusti 1888 skriver han att arbetet med pjäsen motsvarar “en månads lefnad”. I ett brev till brodern Johan Oscar den 19 november samma år heter det däremot, uppenbarligen med hänsyftning på Fröken Julie och Fordringsägare: “Mina två sorgespel skref jag hvardera på fjorton dagar och de anses här av teaterfolk och litterater som mästerverk.” I ett odaterat brev från juli-augusti 1894 till Leopold Littmansson heter det återigen: “Jag har skrivit på 30 dagar mina starkaste bitar: Fröken Julie och Fordringsägare, under ett tvunget celibat.” Enligt brevet till brodern tycks Strindberg alltså ha börjat skriva på dramat omkring den 25 juli, enligt breven till Bonnier och Littmansson redan omkring den 10 juli.

Stycket utkom tillsammans med förordet i delvis förvanskat skick veckan 23–29 november 1888. Förvanskningen berodde på att förläggaren, Joseph Seligmann, begärt att få göra vissa ändringar i manuskriptet. Strindberg, som alltid under denna tid i penningnöd, fann sig tvingad att acceptera. När John Landquist 1914 gav ut Fröken Julie i del 23 av Samlade Skrifter hade han ej tillgång till originalmanuskriptet och kunde alltså inte avgöra vilka ändringar som gjorts av Strindberg och vilka av Seligmann. Först sedan tryckmanuskriptet 1936 gjorts tillgängligt för forskningen skapades en möjlighet att någorlunda rekonstruera Strindbergs ursprungliga version.

Ett stort steg framåt togs av Harry Bergholz då han 1954 sökte komma tillrätta med ändringarna och återskapa den autentiska texten. Bergholz’ analys låg till grund för Göran Lindströms (Strindberg 1963) och Carl Reinhold Smedmarks (Strindberg 1964) sinsemellan något olika versioner av dramat. Först med Gunnar Olléns utgåva (Strindberg 1984) har vi fått en version som så nära det torde vara möjligt återger Strindbergs för trycket tilltänkta text. I motsats till föregångarna kunde Ollén dra nytta av den tekniska utvecklingen. Med hjälp av infraröd genom lysning och stereomikroskopisk analys kunde han skilja mellan Strindbergs brunaktiga bläck och Seligmanns svarta. Detta var särskilt viktigt när förläggaren instämmande strukit över författarens överstrykningar. Rättelser av Seligmann kunde konstateras på ca 330 ställen i förordet och dramatexten.