“Att läsa en pjäs”, skriver Strindberg i sitt Memorandum till medlemmarne av Intima Teatern 1908,

Att läsa en pjäs må vara svårt. Att se en pjäs är i vissa avseenden lättare, i andra svårare i den meningen att åskådaren oupphörligen konfronteras med en sådan rikedom av mer eller mindre simultana intryck att han eller hon bara hinner uppfatta en del av dem. I ett scenframförande irrar ögat från den talande till de(n) lyssnande, från ansikten till kostymer, från dekor till rekvisita.

Medan läsaren kan bläddra tillbaka, läsa om, slå upp svåra ord osv., har åskådaren, som är underkastad det dynamiska audiovisuella flödet, inga sådana möjligheter. Och medan läsaren recipierar dramatexten i enskildhet, gör åskådaren det som en del av ett kollektiv: teaterpubliken. Vår upplevelse av världen omkring oss sker via våra fem sinnen. Medan lästexten direkt kan förmedla alla dessa sinnesupplevelser, kan speltexten direkt förmedla endast synoch hörselintryck. De resterande tre sinnesupplevelserna kan endast förmedlas indirekt, via dialogen. Att låta åskådaren ta del av smak, lukt och känsel hör till undantagen som bekräftar regeln.

De semiotiska signaler lästext och speltext ger till recipienten kan lämpligen delas in i följande sexton kategorier:

• 1. spelplats

• 2. tid

• 3. rum

• 4. dekor

• 5. rekvisita

• 6. ljus

• 7. ljud

• 8. musik

• 9. kroppskonstitution

• 10. mimik

• 11. kinetik (gester, rörelser)

• 12. proxemik (positioner)

• 13. make-up (inkl. hår)

• 14. kostym

• 15. paraspråk (tonfall m. m.)

• 16. språk (dialog