När Fröken Julie hade Stockholmspremiär på Kungl. Dramatiska Teaterns (Dramatens) Lilla scen den 7 december 1985 var det Ingmar Bergmans (1918–2007) andra iscensättning av dramat. Fyra år tidigare hade han inscenerat stycket under titeln Julie på Residenz Theater i München med tyska skådespelare. För översättningen svarade Peter Weiss (Strindberg 1984a). I München ingick Julie tillsammans med Ibsens Ett dockhem – som ofta i Tyskland kallat Nora – och en teateradaptering av Bergmans tv-serie Scener ur ett äktenskap i vad som kallades Bergmanprojektet. Premiären ägde rum den 30 april 1981. De tre pjäserna uppfördes samma kväll, Nora och Julie i följd på Residenz Theaters stora scen, Scener ur ett äktenskap på Theater am Marstall strax intill. En och samma biljett gav tillträde till alla tre föreställningarna. Tanken var att på detta sätt presentera vad Bergman kallade “tre systrar” som alla befann sig i könsrollsartade krissituationer.

Av de tre föreställningarna var Julie den som mottogs med störst reservation. Det kan delvis ha berott på att den som följdpjäs till Nora sågs av en ganska trött kritikerkår. Det kan också ha berott på att den som tilltänkts titelrollen, Bergmans favoritskådespelerska Christine Buchegger, plötsligt allvarligt insjuknat och ersatts av Anne-Marie Kuster.

Bergman kontrasterade den livsförnekande Julie mot den livsbejakande Jean. I det avseendet var hans scentolkning mycket lojal mot texten. Men i sin tolkning av den tredje rollen, Kristins, skilde han sig från nästan alla tidigare regissörer av dramat. Kristin skildrades inte som “en kvinnlig slav, full av osjälvständighet, slöhet, [-] djuriskt omedveten i sitt hyckleri” – Strindbergs karakteristik av henne i förordet till dramat (108) – utan som en ung (Gundi Ellerts Kristin var 30), sensuell kvinna som “rules not only her kitchen, but also Jean. She is the reason why Jean is a winner – because [she] is the strongest of them all” (Bergman 17). Andra viktiga regiaspekter var framhävandet av Julies dödsdrift, hennes från modern ärvda epilepsi och hennes själsstyrka när självmordet visar sig ofrånkomligt.

Peter Weiss hade på grundval av Smedmarks kommentar till Fröken Julie (Strindberg 1964:501) i sin tyska översättning 1979 återställt dramatikerns ursprungliga version av hur det gick till när Julies fästman slog upp förlovningen med henne. Bergman följde Weiss’ version och försåg sin Julie med ett stort fult ärr på vänstra kinden.