Sedan 1973 anordnar Strindbergssällskapet internationella Strindbergskonferenser. Den tjugonde konferensen hölls vid Jagellonska universitetet i Kraków den 1–4 juni 2017, under rubriken Strindberg och västerländsk kanon / Strindberg and the Western Canon.

Under hela sin författarbana var Strindberg en rastlös kanonformare. I egenskap av författare, bibliotekarie, kulturvetare, polemiker och amatörforskare citerade han ständigt tidigare och samtida källor, inkluderade eller exkluderade författare och forskare i sitt eget författarskap, och tänjde och omprövade gränserna för de kulturella värdena kring sekelskiftet 1900. Samtidigt var han under en lång period en författare på resande fot, i självvald exil med en internationell intellektuell bakgrund.

Detta väcker frågor kring hans förhållande till den litterära och kulturella kanon. Dynamiken mellan den lokala och globala kulturen definierar hela hans författarskap och gör honom till en av de europeiska författare som låter sig tolkas i kontexten av Weltliteratur.

Kring dessa frågor samlades 39 föreläsare från över 20 universitet i Europa, Ryssland och Nordamerika under tre dagar i Polens gamla medeltida huvudstad. Vid sidan av föreläsarna deltog över 20 gäster från Strindbergssällskapet liksom från olika filologiska institutioner i Polen, förutom ett större antal studenter och doktorander. Dessutom anordnade en grupp yngre studenter från Avdelningen för svenska språket samt Teaterhögskolan i Kraków en kväll med Strindbergs texter under rubriken “Strindberg och relationer”.

Konferensen genomfördes i byggnaderna Collegium Maius, som daterar sig från 1300-talet, och Collegium Novum från 1800-talet. En del av arrangemangen förflyttades till teatermuseet Cricoteka och Manngha, museet för japansk konst. På de offentliga föreläsningarna överskred antalet deltagande hundra personer, vilket gjorde konferensen till en av de största i Sällskapets historia.

Ett större antal föreläsningar har samlats i denna konferensvolym som både innehåller intressanta och väsentliga bidrag till forskningen och ger en bild av bredden på de ämnen och perspektiv som August Strindbergs texter fortfarande inspirerar till.

Uppsatserna i denna bok belyser ordet “kanon” i många betydelser och kulturella kontexter. Anders Olssons utgångspunkt är Aleida Assmans definition av kanon som ett levande och aktivt arbetande minne. Den hermeneutiska praktiken innebär att kanoniska texter kontinuerligt läses om och tolkas om och om igen.