Spörsmålet som jag vill ta upp i denna artikel är hur den kreativa processen och det skrivande subjektets mentala tillstånd framställs i det filmiska mediet med hjälp av intermediala gestaltningsstrategier. Som exempel ska jag använda mig av två filmer: Inferno (1973) av Stanislav Barabáš och Barton Fink (1991) av bröderna Coen.

Meningen är att förankra Barabáš adaptation av August Strindbergs Inferno i ett bredare sammanhang, i en genre som Ethan Coen i en intervju har kallat för “[a] Person Alone in the Room” (Allen 2006:56). Min tes är att det litterära mediet och dess uppkomstprocess medvetet remedieras i de båda filmerna. Skrivandet tematiseras i Inferno och Barton Fink som kroppslig aktivitet som i sin del är ett resultat av protagonistens affektiva tillstånd; medan manuskriptet i filmerna framställs som en påtaglig produkt av denna aktivitet.

Med utgångspunkt i den intermediala teoribildningen och begreppsapparaten som skapades av Werner Wolf (1999) samt David Bolter och Richard Grusin (1998) ska jag granska hur remedieringen av det litterära mediet sker.

Teoretiska utgångspunkter

Remediering är en term införd av David Bolter och Richard Grusin och betyder att man representerar ett medium i ett annat (Bolter, Grusin 1998:45). Remediering har enligt teoretikerna två former: antingen kan medieringstekniker vara fördolda och således osynliga, vilket kallas för immedialitet (”transparent immediacy”, t.ex. virtuell verklighet), eller så kan de medvetet synliggöras och själva mediet multipliceras, vilket i sin tur kallas för hypermedialitet (”hypermediacy”, internet). Skillnaden mellan de två remedieringsformerna förklaras av Bolter och Grusin så här:

Som Barbara Straumann skriver ägnar Bolter och Grusin sin uppmärksamhet åt new digital media men deras uppdelning kan även med stort utbyte användas i analyser av litteraturens remediering i filmadaptationer (jfr Straumann 2015:224 f.). Hon påpekar att de flesta filmadaptationer filmatiserar romanens fabel och skildrar dess karaktärer men inte är intresserade av romanen som medium i sig. Resultatet blir att det inte finns någon medveten interreaktion mellan det litterära och det filmiska mediet. Därför tillhör sådana filmatiseringar kategorin immedialitet.