Som bekant är Inferno en text där intertextualiteten är överväldigande. Olika genrer och diskurstyper blandas; mängder av citat och allusioner gör texten förtätad och mångtydig. Inferno anknyter bland annat till den kristna allegorin där världen textualiseras, med hjälp av referenser till tidigare texter görs läsbar. Därtill kommer att huvudpersonen bedriver en närmast manisk teckentydning, har en utpräglad benägenhet att överallt se likheter, samband, tecken.

Det jag här ska koncentrera mig på är en mer begränsad aspekt, nämligen verkets många bokstavliga lässituationer, dvs. situationer där jaget läser ur en bok och eventuellt citerar ur denna. Vilken strukturell och retorisk roll har dessa lässituationer? Hur förhåller de sig till den vidare teckentydningen och till intertextualiteten i stort? Hur påverkar de vårt sätt att läsa Inferno?

Eftersom många redan dröjt utförligt vid vad huvudpersonen läser kommer jag här mer att uppehålla mig vid hur och när han läser.

Generellt kan man säga att lässituationerna (liksom andra tolkningssituationer) redan från början är ett viktigt led i textens rytm: mer eller mindre dramatiserade redogörelser för händelser växlar med uttydning. Samtidigt finns i Inferno en övergripande rörelse mot alltmer reflektion eller rentav förkunnelse. Med tanke på det retrospektiva berättandet kan man tala om en tillbakahållandets konst. Länge är explikationen måttlig, världen är för såväl huvudpersonen som läsaren på många sätt förvirrande. Men efterhand blir explikationen mer framträdande. Samtidigt kvarstår in i det sista en ambivalens, paradoxalt nog delvis genom mängden av lässituationer och citat. Men låt oss se närmare på lässituationerna. Först och främst ska sägas att referenser till läsning är ganska frekventa i Inferno. Det gäller särskilt om man beaktar all läsning: vardaglig brevväxling, tidningsläsning på kaféet, studiet av olika religiösa texter. Ibland rör det sig främst om hastiga omtalanden av läsning. Men ofta – speciellt längre in i romanen – får läsaren mer utförliga skildringar av hur huvudpersonen tar fram en bok, läser en passage och begrundar den.

Vanligt ar att lasningen fungerar som stod, bekraftelse, vagledning, men mest utbredd ar snarast den lasning som huvudpersonen bedriver i syfte att tolka den egna erfarenheten, att battre forsta verkligheten och det som hander honom.