I mitten av det moderna genombrottets årtionde, 1880-talet, skrev August Strindberg artikeln “Teatrarna i svenska societeten”. Artikeln var del av en serie för den franska tidskriften Nouvelle Revue, och handlade om svensk teater och dramatik i Sverige (Strindberg 1999). Enligt Strindberg fanns det inte någon inhemsk svensk dramatik att tala om eftersom de svenska författarna var oförmögna att skriva dramatik. Med tanke på tidpunkten kan påståendet tolkas som ett sätt att positionera sig gentemot de starka kvinnliga dramatikerna under perioden. Strindberg syn delades av flera kritiker (jfr Ollén 1966:53).

Samtidigt hade Strindberg egna, nya planer för sitt dramatiska skrivande, som lanserades med pjäserna Fadren, Fröken Julie och Fordringsägare inspirerade av Zolas manifest om naturalismen (Zola 1881). Fadren hade också fått ett förord skrivet av Zola. Strindberg återkom i olika sammanhang till den svenska teatern och dramatikens brister. Som en av den svenska teaterns kritiker, blev Strindberg, som känt, också en av teaterns förnyare. Vid Strindbergs Intima teatern, som invigdes 1907, utvecklades idéer från hans Skandinaviska Försöksteatern, som han startade i Köpenhamn i slutet av 1880-talet. Tankarna om den lilla salongen, skådespelarnas spelstil och talets betydelse utvecklades vid Intima teatern, men även symbolistiskt inspirerade försök med ljus och rörelse.

En av dem som inspirerades av Strindberg och Intima teatern, var författaren och regissören Brita von Horn som fanns på plats när teatern slog upp dörrarna. Hon var där på ett av sina första recensentuppdrag. Von Horn startade flera teatrar under 1900-talets första hälft varav Sveriges Dramatikers Studio, som hon grundade 1940 tillsammans med Vilhelm Moberg, blev den mest långlivade. Med von Horn finns en direkt koppling mellan Strindbergs Intima teater och Sveriges Dramatikers Studio fram till Sveriges dramatikerförbund i våra dagar.

Svensk dramatik i motgång

I ett svenskt teaterhistoriskt perspektiv har det ofta inneburit en risk för en teater att enbart spela svensk dramatik. De teatrar som försökte tvingades inom några år att stänga eller ändra sin repertoar. Det gällde både de teatrar som gav mer populärt inriktad dramatik och de som hade en smalare repertoar. Ett exempel på en teater där det spelades uteslutande svensk dramatik var den Svenska teatern som grundades av hovbibliotekarien och översättaren Karl Fredrik Ristell, år 1787, på entreprenad med särskilt kungligt tillstånd.