Strindberg kunde gå till hårda angrepp mot personer han ogillade. I En blå bok, ett verk präglat av den religiösa världsbild som generellt framkommer i verk från den senare delen av författarskapet, framgår tydligt vilka personer som framhålls som föredömen och vilka man inte borde lyssna till.1 Inte minst gäller angreppen respektive lovorden hans synpunkter på författarkollegors konstnärskap, samtida såväl som föregångare. Författare som Strindberg är kritisk mot i detta verk är framför allt de som bestrider kristna läror. Dessa personer, i Blå boken karakteriserade som hedningar, är t.ex. samtida svenska författarkollegor såsom Heidenstam och Levertin som i litterära manifest på 1890-talet förespråkade renässansens litterära ideal. I linje med den historiska perioden renässansen kunde dessa nämligen lastas för sitt lättsinniga intresse för den hedniska antiken.

En blå bok kan lämpa sig som utgångspunkt för en strindbergsk författarkanon eftersom Strindberg i detta verk gör rikligt med bedömningar av sina författarkollegors konstnärskap. Verket är som nämnts präglat av den religiösa världsbild som i mångt och mycket inspirerade den senare delen av författarskapet. De författare Blå bokens protagonist eller berättar-jag, i verket benämnd “Läraren”, framhåller som förebilder, är de denne ser som själsfränder ifråga om tro på osynliga makter. (I det följande kommer dessa synpunkter inte skiljas från dem som skulle kunna tillskrivas författaren August Strindberg). Det är alltså en tydlig synpunkt i En blå bok att kontakt med högre makter och med en osynlig värld är en nödvändig förutsättning för konstnärskapet och skrivandet. En strindbergsk författarkanon skulle kunna etableras på det enkla sättet. Men här tänker jag främst ägna mig åt utredningar i Blå boken om en författare som bokens språkrör menar inte följer detta mönster, men vars författarskap han ändå inte kan bedöma som annat än betydande, nämligen den samtida författarkollegan Zolas.

Delvis kommer konkreta exempel på författare som favoriseras och på utskällda sådana ges, men med utgångspunkt i hur Strindberg i Blå boken bedömer andra författares konstnärskap kommer framförallt frågan “Vilka är förutsättningarna för att en författare ska kunna kommunicera trovärdigt?” utredas. Jag kommer lyfta fram Strindbergs synpunkter på den konstnärliga processen där det religiösa tankemönstret i En blå bok blir en förklaringsmodell.