Ockulta dagboken erbjuder en uppsjö av tolkningsmöjligheter. Den hybrida texten kan läsas som en intim dagbok över ett äktenskapligt misslyckande, en arbetsalmanacka med koncisa inlägg om det egna skapandet, en bokmals redovisning av sina dagliga läsningar eller en rapport över aktuella politiska händelser med Dreyfusaffären i spetsen. Framför allt är den dock ett brottstycke av den förklaring om universums grundläggande principer som Strindberg har odlat sedan Infernokrisen. Efter krisen blir människans förhållande till “das Jenseits” (ett begrepp som författaren använder i sina brev) det mest centrala problemet i hans tankevärld. En stor del av dagbokens ledmotiv är kända från essäerna och En blå bok: hit hör anteckningar om meteorologiska och astronomiska järtecken såsom kometer, översvämningar och cykloner; noter om krig och andra “providentiella tilldragelser” samt numerologiska spekulationer kring siffror på spårvagnar eller spelkort. Dagbokens referenser är globala: de omfattar bränder i Lima, jordbävningar i San Francisco, i Guatemala, på Jamaica och på Martinique, vulkanutbrott på Sicilien och stormväder över Berlin.

Strindberg påbörjade dagboken 1896 på Hotel Orfila i Paris och avslutade den – ganska abrupt – 1908 på Drottninggatan 85 med anteckningen “Skrev «Siste Riddaren» 17e–27e Augusti” (Strindberg 2012:302). Även om dagboksgenren är starkt fokuserad på det intima var Strindberg alltid en författare med skärpt blick för den kulturella dynamiken i Sverige och på kontinenten. Spridda över hela dagboken finns lakoniska referenser till ämnen som diskuterades bland den kulturellt intresserade offentligheten kring 1900: Mallarmés och Ibsens död, Brandes filosofiska föreläsningar eller Marie Curies upptäckt av radium. Nyss timade händelser sätts in i ett historiskt mönster; precis som i manuskripten från Gröna säcken är Strindberg ute efter att synkronisera politiska och kulturella begivenheter för att visa en övergripande mening i världshistorien. Metoden kan ses som en modern variant av kronologin, en antik vetenskap som går ut på att man sammanställer stora historiska händelser i synkroniska tabeller. Kronologin återupplivades av den franske humanisten Joseph Scalinger och odlades flitigt av till exempel Isaac Newton. Den kronologiska metoden blev en viktig etapp i orientalistikens utveckling: redan tidigt började tabellerna innefatta historiska händelser ur judarnas, egyptiernas, indiernas och kinesernas historia.